Jag vet inte vart jag ska börja, jag har juh inte skrivit på mega-länge! De senaste månaderna har varit helt nedbrytande av; mig, mitt självförtroende, min kropp, min syn på människor och min livsgnista! Jag tror jag ska försöka börja från omkring oktober månad. Jag hade börjat gå oftare på nattklubbar bla. med min vän Daniel. En gång när vi var ute träffade jag en kille som hette Jermo. Stilig, trevlig, dansare och sa de rätta sakerna till mig. Vi blev ihop och var det i ca tre veckor. Inte lång tid, jag vet. Men på den tiden han jag kära ner mig ganska mycket! Han gjorde sen slut med mig, men han sa att vi fortfarande kunde vara vänner. Det gick jag självklart på. Som vanligt! Han ville inte vara vän mer. Han svarade aldrig när jag ringde och aldrig på mina sms, så jag bestämde mig för att avsluta det helt. det gjorde jag dock inte föränn 5:e januari då jag skrev ett litet kort där jag sa att vårt gemensamma liv nu är helt bra och önskade honom ett lyckligt liv typ... Detta kan ni säkert gissa att det är ett av mina ”downs”. Nån vecka efter att det var slut går min vän Simon och tar massa piller i ett försök att ta sitt liv. det var ovisst ett tag om han skulle överleva. Han lades därpå akut in på BUPP där han fick vara insydd i ca tre veckor. Jag har nog aldrig varit så ledsen som när jag fick reda på att han kanske skulle försvinna ut mitt liv! Därefter bestämde jag mig för att jag bannemig inte skulle bli lämnad! Jag skulle vara den som försvann! Jag bestämde mig för att det som skulle vara bäst för mig var att komma bort från staden och minnerna och människorna som bara gjorde mig ledsen och besviken hela tiden. Men under nästa hela hösten och vinterna har jag klarat av att bibehålla min maskering av glädje, konstruktivitet och sprallighet. Jag skrev ett avskedsbrev som jag skulle ge dem strax innan jag åkte(bifogar brevet längre ner). Sen träffar jag en ny! Det var Tom! Han var underbar, vacker, trevlig och sa allt jag verkligen ville och behövde höra! Jag föll som en pensionär på en isgata och började tycka om honom mer än vad som tydligen var nyttigt för mig! Men efter min vän Daniel skrev ett brev till honom om att han skulle låta bli mig och att jag förtjänade nått bättre än honom(som tydligen skulle vara lite halvslampig enl. Daniel) så tog vår relation snabbt ganska slut! Tom skrev att det skulle blivit något mellan oss om han inte hade strulat till det. Fråga mig inte vad han skulle ha gjort, för det vet jag inte. Sen har jag tydligen råkat ge honom dåligt samvete för att jag sagt till honom att jag tycker om honom när han inte vet själv vad han tycker och även när jag sa till honom att jag skulle iväg. F’låt Tom! Detta var alltså min tredje störtdipp! Så nu ska jag snart iväg äntligen! Jag vill bort från mina nya ätstörningar, för jag har börjat med dom igen och siktat in mig på att gå ner till 48 kg igen. Sen vill jag bort från den tragiska biten av mitt liv som innebär att jag sitter på café varje dag och slösar bort enorma summor på fika och ciggaretter! Jag vill bort från minnerna av alla vänner som valt att inte vara en del av mitt liv längre. Bort från alla jag umgås med som Jag inte valt att få umgås med. ”En storstad, jag hamnat i. Och ett sällskap som bara råkat bli. Och jag lever en annans liv. Kom som en man, gick som ett barn, lektesom katten utan garn. Kom som en stolt, gick som en rädd och fortsatte helt vilseledd ”.-Jumper
Men jag får inte åka föränn nästa torsdag tidigast, för då ska jag få min tandställning fixad. Blä!
Mitt brev:
Jag är påväg till främmande land vart vet bara Gud Jag är där för att stå på en strand Men jag väntar på att få ge dig mitt bud!
Jag åker för att hitta hem här känner jag mig bara vilse När och om jag kommer tillbaka vet jag inte, och det vet ingen annan heller
Jag kanske bara är borta en dag eller kanske för evigt Jag vet inte vad jag söker migsjälv eller kanske nån ann’ Jag är rädd för vad jag ska finna men ännu mer rädd för att inte leta ”Jag är ett springande barn och mitt hopp en skadesjuten kråka” Vi ses i ett främmande land med vatten mellan tårna på någon strand
Jag älskar er, men allt jag behöver nu är att få vara med migsjälv en stund Var inte rädda, jag kan ta tillvara på mig! Sök inte upp mig, jag kontaktar er när jag är redo, men glöm mig ej
kanske jag står där en dag i farstun och frågar om en stol och en kopp te
Jag älskar er! Your’s truly; Mats Mattias Bro’din |
No comments:
Post a Comment